I söndags kunde jag med glädje konstatera att Manchester City vann ligacupen på Wembley efter en riktig långkörare mot Chelsea. Efter 120 mållösa minuter avgjordes matchen genom straffläggning, där City till slut korades till segrare.

Till att börja med var det synd för målvakten Aro Muric att han inte fick starta matchen. Han vaktade målet i alla matcher fram till finalen då han fick kliva åt sidan för Ederson. Personligen tycker jag Muric borde fått stå eftersom han inte gjorde bort sig på vägen till finalen. Dessutom höjde han sig över mängden när han gjorde en avgörande insats mot Leicester då en straffläggning krävdes för att City skulle avancera till semifinal. Men eftersom Ederson vaktade målet hela finalen och höll nollan finns det ingen anledning att med facit i hand klaga mer än nödvändigt. 

Åt andra hållet var det en liten skräll att Oleksandar Zinchenko fick starta. Ukrainaren fortsatte dock övertyga och verkar nu bevisa att han har tillräckligt hög kvalitet för att vara med och nosa på den här nivån. Han gjorde verkligen inte bort sig på Wembley.  

Jag tycker att det under hela matchen var tydligt att Sarri hade gjort hemläxan sedan massakern på Etihad Stadium för någon vecka sedan, då City vann med 6-0. Chelsea stod lågt och stängde till ytorna i mitten med hela laget. City fick spela ut bollen på kanterna och satsa på inlägg samt sparka i väg långa krossbollar från mittplan som Antonio Rudiger och David Luiz vanligtvis tog hand om. Det kändes som att Pep Guardiola var missnöjd med kreativiteten när han bytte ut både David Silva och Kevin De Bruyne inför förlängningen. Även förlängningen blev mållös och det var sammantaget inte en särskilt underhållande match, men Chelsea ska ha beröm för att de hade en matchplan och höll sig till den. När matchen utvecklade sig som det gjorde blev City beroende av en individuell prestation alternativt att någon i Chelsea gick bort sig. Inget av de båda alternativen hände och det blev straffläggning.

I straffläggningen, som kunde gått hur som helst, drog City det längsta strået och vann ännu en titel. Nu har City vunnit ligacupen totalt sex gånger (1970, 1976, 2014, 2016, 2018 och 2019). Bemärkelsevärt är att Fernandinho, Sergio Aguero och David Silva har varit i startelvan de fyra senaste tilfällena när City vunnit ligacupen. Nu har endast Liverpool historiskt sett vunnit denna cup fler gånger, nämligen åtta. Pep Guardiola har i och med segern vunnit 26 titlar de senaste elva åren, vilken manager!

Som vanligt finns det trots all glädje moln på himlen. I finalen fick både Aymeric Laporte och Fernandinho utgå skadade. Jag tror jag talar för alla Citysupportrar om jag säger att de två har varit bland lagets bästa spelare den här säsongen. Guardiola sa på presskonferensen inför matchen mot West Ham att ingen av de två lär vara tillgängliga för spel innan matchen mot Swansea i FA Cupen den 16:e mars.

Seger mot West Ham med darr på ribban
Det blev även en härlig seger hemma mot West Ham, även fast det blev viss darr på ribban då också. City skapade sammantaget fler chanser och hade mer boll men intensiteten, drivet och effektiviteten var inte riktigt på topp. Å andra sidan var det inte så konstigt med tanke på urladdningen i ligacupfinalen tre dagar tidigare.

Första fem minuterna i matchen spelade City med intensitet och driv, men inte med effektivitet. Jag tror jag räknade till fyra heta chanser men ingen boll hamnade i mål. Efter det drogs tempot ner resten av halvleken, vilket gynnade West Ham. Riyad Mahrez åstadkom inte särskilt mycket när han väl fick chansen från start, men i ärlighetens namn var inte Leroy Sane och David Silva så mycket bättre. 0-0 i paus kändes sisådär men bortsett från första fem minuterna var det inte ett orättvist resultat mot ett lågt stående West Ham.

Inledningsvis i andra halvlek var Andy Carroll nära att ge West Ham ledningen, men ett bra agerande av Ederson räddade City efter att Zinchenko upphävt offsiden på Carroll. Det hade varit snopet att åka på ett mål i baken där med tanke på att West Ham inte skapade något annat av värde. Guardiola var inte nöjd med utvecklingen av matchen och agerade genom att byta ut Sane och Mahrez mot Raheem Sterling och Bernardo Silva. Tufft för Sane och Mahrez som inte kan betecknas som startspelare i skrivande stund, men mot West Ham fick vi se varför de inte startar mer än de gör. De tog för många tillslag på bollen och feltajmade löpningarna.

Med Bernardo och Sterling på planen fick City mer fart och även fast det inte blev överdrivet mycket bättre, så fixade i alla fall Bernardo straffen som gav City segern. Om det skulle varit straff eller inte går att diskutera. Bernardo la sig enkelt, samtidigt som Anderson gick in i ryggen på honom. Det var inte lätt för domaren att bedöma sitatuonen och ibland blåser dem och ibland inte. City hade någon mer het chans i andra halvlek då Bernardo drev in från högerkanten och orsakade lite tumult framför West Hams mål och några skott utifrån som Fabianski räddade. Men som sagt, effektiviteten var inte där i onsdags.

Jag tycker sammanfattningsvis att City förtjänade segern och det var starkt att vinna igen med så kort varsel efter söndagen. Dock får jag erkänna att det var med darr på ribban, hade domaren inte blåst straff, vilket inte hade varit någon skandal, så hade det kunnat se annorlunda ut i tabellen för Citys del. Med facit i hand känns det ändå bra att konstatera att City vann trots att de ständigt stöter på tuffa utmaningar. 

https://www.svenskafans.com/england/orres-tankar-segrar-mot-chelsea-och-west-ham-599550.aspx?tnl336Click=start&tnl336Tab=ArtPop