I helgen är upplägget annorlunda. Endast tio lag kommer till spel, då vissa är upptagna med FA-cupen och andra passar på att åka iväg på träningsläger till Dubai. Efter det stundande landslagsuppehållet väntar en rafflande säsongsavslutning, möjligtvis den bästa på mer än ett årtionde?

Kantés briljans har hamnat i skymundan för annat
Jag är osäker på om Chelsea visste exakt vad man gav sig in på i anställningen av Maurizio Sarri. Men in kom han, liksom Jorginho som handplockades från Neapel för stora pengar. Tillsammans skulle duon revolutionera ett Chelsea som de senaste åren varit allt annat än bortskämda med den typ av fotboll som Sarri förespråkar.

Men den som följt Sarri vet också att han sällan roterar, att han sällan ändrar på ett vinnande koncept. Han har tagit den långa vägen genom det italienska seriesystemet, från Tegoleto till Sansovino, Arezzo och slutligen Napoli. Tre framgångsrika säsonger på San Paolo gav honom en plattform, det blev även ett sorts erkännande att hans idéer tilltalar den breda massan. Nu var han äntligen framme, och väl där spelade det mindre roll om den med åsikter hette Roman, Marina eller något helt annat för den delen.

Så upplevdes Sarris första månader i London.

N’Golo Kanté, Premier Leagues bästa bollvinnande mittfältare, instruerades att göra något han inte alls var van att göra. Hans tidigare roll fanns helt enkelt inte fanns med i Sarris planer. Inget mer om den saken. Jag ställer mig än idag tveksam till alternativkostnaden som Kantés omförflyttning faktiskt innebär, men jag har likväl svårt att förstå beslutet att anställa en tränare med uppgiften att implementera en viss taktik och sedan förvånas över besluten som tas. Så var känslan från ledningshåll, men även från supportrar och experter.

Det bör nämnas att Chelsea vid flera tillfällen den här säsongen blivit överkörda på mittfältet. Det såg vi redan i säsongsinledningen mot Arsenal, men även mot Tottenham och Wolves. Kanske är det just i dessa matcher, när motståndarna valt att isolera och neutralisera Jorginho, som Sarri kanske måste börja våga tänja på sina principer och övertygelser.

Oavsett vad, Kanté bör hyllas. Både för sättet han tog sig an uppgiften i höstas, men kanske framför allt för hur bra det har sett ut under långa stunder under våren.

Min uppfattning är att hans stegrande formkurva hamnat något i skymundan för både interna stridigheter och andra faktorer. För ett par veckor sedan, i Ligacupfinalen mot Manchester City, stod han för en av sina absolut bästa insatser i Chelsea-tröjan. Otvivelaktigen den bästa under Sarris ledning. Han sprang något kopiöst, öppnade upp ytor för sina medspelare och var sånär på att avgöra tillställningen. Men efter matchen låg fokus, fullt förståeligt, på kommunikationsdebaclet mellan Kepa Arrizabalaga och Sarri. Tre dagar senare var han återigen en av planens bästa i vinstmatchen mot Tottenham, men då pratades det mest hela tiden om klubbens transferförbud. Jag misstänker att Zinedine Zidanes nyanställning i Madrid och följetongen kring Eden Hazards framtid nu kommer bli det som stjäl de stora rubrikerna från Kanté under säsongsavslutningen. Ja, alltid är det något.

Declan Rice mot landslaget – dags för större utmaningar redan i sommar?
Det går bra för Declan Rice, 20. I tisdags utsågs han till årets unga spelare i Irland, och mindre än ett dygn senare fanns han med i förbundskapten Gareth Southgates landslagstrupp som tar sig an både Tjeckien och Montenegro.

Rice menade själv att processen, från ungdomsspelare till att målas upp som ett av det engelska seniorlandslagets mest lovande namn, gått snabbare än vad han någonsin kunnat drömma om. Det var visserligen ingen hemlighet att den 20-årige mittfältaren sågs vara något utöver det vanliga. Rice har nämligen redan hunnit med att bli utsedd till årets unga spelare i West Ham vid två tillfällen, liksom årets spelare i Irland både på U17- och U19-nivå. Men ändå.

Så hur ser framtiden ut för Rice?

Det var först framåt våren 2018 som Rice tog en ordinarie plats i West Ham. Under den första halvan av säsongen hade han visserligen fått chansen på det centrala mittfältet, men utan någon större framgång. David Moyes testade därför Rice längre ner i banan, inte sällan vid Aaron Cresswell och Angelo Ogbonnas sida, och därefter lyfte West Ham i tabellen, bort från streckstrid och upp till säker mark.

Att klubben valde att investera i den unge mittbacken Issa Diop kom därför som något av en chock. Kunde detta försämra Rice möjligheter till speltid och sedermera hans möjligheter att nå sin höga potential? Det visade sig inte vara något problem, varken för Rice eller Diop för den delen. Rice har i år kommit in och bidragit med ett par mål och ett lugn på mittfältet, även om hans kanske främsta egenskaper är lagda mer åt det defensiva.

Det här är egenskaper som flera storklubbar, både i England men även utanför landets gränser, hade behövt. West Ham-supportrarna fick sina böner besvarade kring jul då klubben lyckades förlänga kontraktet med Rice till 2024. Det tog död på ryktena som där och då placerade honom i andra klubbadresser, men fick även fansen att hoppas på att Rice var annorlunda, att West Ham äntligen skulle lyckas med det man inte gjorde i fallen Rio Ferdinand och Frank Lampard.

Det blir därför intressant att se vad som händer i sommar, då Tottenham och City uppges vara intresserade.

Fyndläge i Fulham och Huddersfield?
Att årets bottenstrid benämns intressant har att göra med det marginella poängavstånd som skiljer flera av lagen. Mellan Cardiff på 18:e plats och Newcastle på 13:e skiljer nämligen bara sex poäng. Mindre fokus ligger på plats 19 och 20, som länge varit en intern strid mellan ligans två sämsta lag den här säsongen, Fulham och Huddersfield.

Att Huddersfield skulle vara i den här situationen var väntad – det är egentligen smått otroligt att man lyckades klara sig kvar redan under fjolåret. I somras förstärkte man visserligen truppen med ett par talangfulla namn, men inte med den typen av spelare som kunde komma in och bidra direkt. Annat var läget i Fulham, vars storsatsning skulle bli en katalysator och göra klubben till ett stabilt mittenlag. Men Fulham har inte alls fått det att fungera, trots köpen av Aleksandar Mitrovic, André Anguissa och Jean Michael Seri.

Nu får vi se vad som händer med Huddersfield och Fulham. Huddersfield har nämligen flera unga, intressanta spelare som Adama Diakhaby och Terence Kongolo i laget. Aaron Mooy bör även nämnas, som med all säkerhet inte hade gjort bort sig i en klubb i mittenskiktet. Jan Siewert, som tidigare under säsongen ersatte David Wagner som huvudtränare, skrev på ett kontrakt som sträcker sig över säsongen 2020/21. Lovade klubbledningen att man skulle göra sitt bästa att behålla samtliga nyckelspelare för att studsa tillbaka till den engelska högstaligan inom ett, två år? Inte otroligt.

Men hur resonerar Fulham? Inte vill man släppa flera av årets nyförvärv redan efter en säsong, men frågan är hur sugna dessa spelare är på Championship. Frågan är om Fulham ens har råd att behålla samtliga storspelare? Och hur sugen är Ryan Sessegnon att börja om i den engelska andraligan?

Här har klubbarna i Premier League en möjlighet att få in bra spelare till bra pris. Det hör inte till vanligheterna.

Finns något härligt i Newcastles tro på en anfallsduo
Det är den 20 juni 2006. Sverige mot England i den avslutande gruppspelsomgången i VM. På ena sidan har vi ett slutspelsklart England, som inlett mästerskapet med två raka segrar. På andra, ett Sverige som efter den ångestladdade premiären mot Trinidad och Tobago fått vind i seglen efter det sena avgörandet i Berlin.

England och Sverige – två fotbollsländer som där och då påminde om varandra. Sällan var det tydligare än när landslagen ställdes mot varandra i VM 2006. England ställde upp med en 4–4–2-formation, med två kompletterande anfallspjäser, med klassiska inläggspelare på kanterna och med två innermittfältare där en ansvarade för det mer kreativa och den andra för organisation och struktur. Sveriges lag var något av en spegelbild: Henrik Larsson och Marcus Allbäck på topp; Kim Källström och Tobias Linderoth i mitten; och Fredrik Ljungberg och Mattias Jonson på varsin kant.

Saker och ting har förändrats sedan dess. 4–4–2 ter sig inte längre vara den default-taktik som den var i början av 2000-talet och lång tid dessförinnan. Nu är det mer än vanligt att tränarna i England experimenterar med trebackslinjer, med offensivt stående ytterbackar, ofta med en ensam anfallspjäs på topp.

Därför finns det något härligt, något nostalgiskt i att Rafa Benítez kommit fram till att Newcastle är som bäst med två renodlade anfallare på topp. Miguel Almirón verkar nämligen ha blivit tillsagd att söka sig in centralt från sin utgångspunkt till vänster för att hamna i en spelfördelande roll bakom anfallsduon. Det känns fräscht, nytänkande och ger tydligen bra resultat.

I förra helgen vände man underläge till vinst mot Everton. Det första reduceringsmålet av Salomón Rondon, assisterad av Pérez. Mål nummer två gjordes av Pérez själv – och med fem minuter kvar var det ombytta rollar då Rondon spelade fram till, ja, Ayoze Pérez.

Hur påverkar CL och EL spelschemat för klubbarna i topp sex?
Tabelltoppen i Premier League är uppdelad i två skikt. Vi har Manchester City och Liverpool, som slåss om ligatiteln. Sen har vi Tottenham, Arsenal, Manchester United och Chelsea som alla känns som realistiska kandidater att ta en av de två återstående direktplatserna till Champions League. Unikt med årets slutspurt är att samtliga lag är kvar i CL respektive EL, och därför kommer att tvingas att tänka både en och två gånger för att klara av den kommande månadens hektiska spelschema. Kvartsfinalerna är lottade. Men när utspelar sig dessa matcher?

Manchester City: Cardiff (H, PL) 6/4, Tottenham (B, CL) 9/4, Crystal Palace (B, PL) 14/4, Tottenham (H, PL) 17/4, Tottenham (H, CL) 20/4, Manchester United (B, PL) 24/4.

Liverpool: Southampton (B, PL) 5/4, Porto (H, CL) 9/4, Chelsea (H, PL), 14/4, Porto (B, CL) 17/4, Cardiff (B, PL) 21/4.

Tottenham:Brighton (H, PL) 7/4, Manchester City (H, CL) 9/4, Huddersfield (H, PL) 13/4, Manchester City (B, CL) 17/4, Manchester City (B, PL) 20/4.

Arsenal: Everton (B, PL) 7/4, Napoli (H, EL) 11/4, Watford (B, PL) 15/4, Napoli (B, EL) 18/4, Crystal Palace (H, PL) 20/4.

Manchester United: Wolves (B, PL) 2/4, Barcelona (H, CL) 10/4, West Ham (H, PL) 13/4, Barcelona (B, CL) 16/4, Everton (B, PL) 21/4, Manchester City (H, PL) 24/4.

Chelsea: West Ham (H, PL) 8/4, Slavia Prag (B, EL) 11/4, Liverpool (B, PL) 14/4, Slavia Prag (H, EL) 18/4, Burnley (H, PL) 22/4.

Fördel Chelsea och Liverpool? Ser desto tyngre ut för Manchester United och Arsenal.

https://www.fotbollskanalen.se/england/infor-pl-tungt-tungt-for-arsenal-och-united---ljusare-tider-vantar-liverpool-o/